Piemonte ToR

Lidingöbanan skakar fram och stannar just i kväll till vid hållplats Piemonte. Det är Fredrik, dynamon bakom bloggen WCTC som bjuder in till Högberga gård för en Piemontisk helkväll och ett möte med Fratelli Revello, Baroloproducent med säte i La Morra.
Efter en kort promenad genom ett blåsigt och lite kylslaget villakvarter så tornar Högberga gård upp sig, som placerad på La Morras höga kullar. Väl genom dörren så blir vi mottagna med värme och ett glas rosé av kvällens värd. Rosén Venus de Pinchinat 2009 är nog det enda inslaget som hamnar utanför kvällens tema, men satt riktigt fint som en aperitif inför kommande utsvävningar.

Upplägget är tilltalande med mat och vin i kombination som presenteras vartefter under kvällen. Vi bjuds till vackert dukade bord och det hela känns avspänt och gemytligt. Carlo Revello ger korta presentationer som tolkas av svenska frun Paola. Fungerar bra, och mer information och bilder ges via projektor och storbild på väggen. Vi gör inga djupdykningar i detaljer och tekniker utan fokus ligger på att njuta av det som serveras.
Förutom sina olika Baroloviner så producerar Fratelli Revello både Dolcetto och Barbera, och det är där vi börjar dagens provning ihop med en fantastiskt god ostbricka, ja inte själva brickan kanske men både den Rabiola Tre Latti och Testun al Barolo som serverades tillsammans med en marmelad som hette Cugna var supergoda. Rabiolan blev en favorit, vi ses igen!

Dolcetto d'Alba 2009 Ett trevligt vin, för mig lite otypiskt, med en relativt fyllig smak och lite lägre syror än gängse dito. Något stram med fin frukt. Körsbär, så klart, och lite bittermandel som tar fram minnen av det gamla hederliga björnklistret (grön burk med vitt lock ni vet, och liten röd spade ...). I eftersmaken lakrits och kungen av Danmark karameller. Perfekt till Tisdagspastan.

Barbera d'Alba 2010   Tilltalande doft ur glaset. Fina mörka bär, något medicinalt i flyktiga övertoner, the och tomatpure noterades. Ja, ja, med det var bra. Frukten drog lite åt det söta hållet, men helheten lutar åt det slanka och stram med fin syra som ryggrad. En riktigt god Barbera.

I väntan på huvudrätten serverades Revellos Barolo Normale 2007, och sedan Barolo Vigna Gattera som fick ackompanjera den nebbiolo bräserade oxkinden, mandelpotatispurén och goda tillbehör.  En riktig höjdare som häger kvar i gom och minne så här några dagar efteråt. Som avslutning tar vi oss an Vigna Conca 2006, sämre kan man ha det.

Barolo Normale 2007 Med grusiga tanniner, alkoholstick och en viss hetta så var detta kvällens svagaste kort. Trots bara 20% ny ek tyckte jag faten slog igenom och det hela var allmänt bångstyrigt och spretigt. Vinet känns tok-ungt och frågan är om det det hittar rätt med tiden. Till maten gjorde det dock ett bra jobb och visar att det fungerar i sitt sammanhang och många tyckte det var mer än bara OK.

Barolo Vigna Gattera 2006. Oj vilken skillnad. Här lägger vi på några tior och får ett vin som spelar i en helt annan division, och från en helt annan årgång - noterar den skarpögde. Klassiska attribut radas upp i mina notes: viol, rosor, tjära. Fin struktur med stunsiga men snälla tanniner och bra syra. 14,5% alkohol trollas bort och integreras helt i den härliga frukten. Det här faller Herren på läppen. Riktigt gott! För Gattera så har man valt att lagra i enbart slovenska bottis "för att vinet kräver det". Sympatiskt och visar på känsla för hantverket så modernister man säger sig vara. Det ena förtar ju inte det andra så att säga.

Barolo Vigna Conca 2006 Här mullrar det i glaset på ett helt annat sätt. Mörkare och dovare dofter  strömmar ur glaset. Där Gattera var slank och stram så uppvisar Conca en mer mullig komplexitet med animaliska inslag. Här fins också rosor och tjära, men allt i en kraftigare kropp och större kostym, om ni hänger med i liknelsen.  Conca känns yngre och mer oförlöst än Gattera, men här finns också en lovande framtid och vinet andas klass och kvalité.

Tack Fredrik för ett strålande initiativ och en trevlig kväll. Det är inte utan att man längtade tillbaka till Piemonte så snart man satt på Lidingöbanan igen på väg tillbaka till den svenska vintern. Trevligt också att träffa på bloggkollegor som man bara träffat i den binära cyber-världen förrut. Fantastiska inlägg har de också redan hunnit med, läs gärna dem här, här och här. På återseende!

Crozes-Hermitage 2006, Domaine des Lises

Jag gillar hösten. Mörkret faller tidigt och i kaminen sprakar en brasa. På spisen puttar långkok. Rotfrukter kokas, grillas och rejäla köttbitar intas med garanterat onyttiga såser. Härligt! Allt detta väcker ett behov av en riktig Syrah-attack, och tankarna dras till norra Rhonedalen där vårt vinintresse en gång tog sin början. (MM hatar hösten men vi delar inställning till Syrah under denna årstid)
Ned i skafferiet och se vad vi kan finna. Jag sniffar runt bland flaskorna. Det vankas tyvärr inte några större överraskningar, vi vet ganska väl vad som finns där nere och på grund av en kommande flytt så fyller vi bara på om det skulle dyka upp något riktigt speciellt, och det gör det ju, men vi (läs jag) försöker stå emot så det blir till att tulla av befintliga flaskor.

Familjen Graillot verkar ha syrah i blodet, och den yngre generationen i form av Maxime vet vad som krävs efter en dags lövräffsande. Trots att vinet uppvisar alla för syrah typiska karaktärsdrag så finns här också en väldigt typisk husstil. MM plockar vinet direkt blint och pekar ut den samurajsvärdsvassa syran  som det som avslöjar ursprunget. Jag kan bara hålla med, den är väldigt speciell och fantastiskt charmig. För något år sedan tyckte jag den blev lite påträngande efter ett tag, lite ungdomligt störig och jobbig. Nu med något års tukt och förmaning i skafferiet så är den lite mer sofistikerad och slipad, utan att bli mesig. Perfekt! Doften är direkt och angenäm. Mörka bär, spängsten, viol, vitpeppar och en påtaglig örtighet. Oregano, mynta och lagerblad noteras, men här finns mer att botanisera i. Vinet känns fortfarande ungt och piggt och tunnlar lyser med sin frånvaro. I munnen så styr syran upp och matchar den fina syrah-frukten, mineraler och kryddor. Om jag kommer ihåg rätt så var årgång 2007 en besvikelse, måste kollas igen inom kort, men det här gillar vi och beklagar att det var sista flaskan som gick åt även om jag inte tror det blir så mycket bättre än så här.